Utbildningsskalan

Die Skala der Ausbildung, The German Training Scale

Utbildningsskalan har utvecklats i syfte att bevara de klassiska principerna för utbildning och träning av hästar som har funnits sedan långt tillbaka. Utbildningsskalan fungerar som en röd tråd i hästens utbildning oberoende av vilken gren man väljer. Den kan även användas som en ”checklista” vid varje ridpass.

De tre huvuddelarna – A, B och C – är hästens utvecklingsfaser och måste ske i rätt ordning.

De olika stegen beskriver de ingredienser som är nödvändiga för en korrekt träning, men även hela utbildningsgången från unghästen till den färdiga Grand Prix-hästen.

Genomsläpplighet = Ridbarhet

Begreppet ”genomsläpplighet(durchlässigkeit, throughness) betyder att det inte finns något motstånd mot ryttarens hjälper, att hjälperna ”går igenom”.

När hästens är fullständigt genomsläpplig är den mjuk och elastisk, med en kontakt bakifrån och fram, balanserad och avspänd. Den är lösgjord och uppmärksam på ryttarens hjälper och svarar villigt på den minsta signal, från både de framåtdrivande och de förhållande hjälperna, dvs hästen har en bra ridbarhet.

Genomsläpplighet jämförs ofta med ett kretslopp av energi mellan häst och ryttare: ryttarens skänkelhjälper understödjer en energisk aktivitet från bakbenen, som skjuter ryggen uppåt, vilken i sin tur medger en kontakt mellan framdelen och bettet. Denna kontakt med bettet vidarebefordras sen som en känsla av energi tillbaka till ryttarens hand.

Detta är mer en fråga om ”känsla”, menat som en väldigt mjuk reaktion i ryttarens hand. Om ryttaren ger framåtdrivande hjälp och hästen svarar med att lägga sig tungt i handen är hästen inte ”genom” alls, utan obalanserad och beroende av ryttarens händer för att bibehålla sin balans.

Genomsläpplighet är viktigast i dressyr och helt nödvändigt för att uppnå schwung, men en genomsläpplig häst gör ridningen lättare i alla discipliner.

Utvecklingsfaser

Utbildningsskalan kan delas in i tre huvudfaser som var och en behöver befästas innan man kan gå vidare.

Invänjningsfas

Den unga hästen måste gradvis vänja sig vid att bära ryttaren med bibehållen takt och balans i alla gångarter och att acceptera ryttarens inverkan utan att bli spänd. För att skapa ett bra utgångsläge fokuserar man därför under det första utbildningsåret på de tre första stegen. Att utveckla en mjuk och stabil kontakt och få hästen att bjuda framåt för de framåtdrivande hjälperna är det huvudsakliga målet.

Utveckling av påskjutskraften

När hästen rör sig balanserat kan man utveckla påskjutskraften, dvs. förmågan att producera kraft med bakbenen. Tempoväxlingar och övergångar — då hästen blir tvungen att aktivera* sina bakben — gymnasticerar och stärker muskulaturen. En förutsättning för att utveckla schwung är att hästen arbetar i en ändamålsenlig form "genom ryggen" som då fungerar som en "brygga" mellan fram- och bakdel.

Utveckling av bärkraften

När hästen arbetar mer liksidigt och kan utveckla schwung — skjuter på med bakbenen och energin obehindrat går genom ryggen och hela vägen fram till ryttarens uppfångande hand — kan bärkraften utvecklas. Kraven på att hästen ska sänka bakdelen genom att vinkla och sätta under sig bakbenen ökar. Hästen blir starkare och bär mer av vikten med bakdelen och resultatet blir att framdelen avlastas och blir lättare.

Utbildningsskalans 6 steg

Det är viktigt att förstå att stegen är sammanlänkade och inbördes beroende av varandra. Några steg kan under vissa omständigheter byta plats med varandra, andra kan det inte. Det är inte meningen att varje steg måste vara perfekt innan man kan gå vidare till nästa utan man försöker ha med alla delarna simultant. Man måste vara beredd att ofta, flera gånger under samma ridpass, gå tillbaka till de grundläggande stegen för att kontrollera att utbildningen går framåt på rätt sätt.

1. Takt

Takt, Rhytm

1. Takt

Med takt menas renheten och regelbundenheten i grundgångarterna skritt (4-taktig, liksidig rörelse), trav (2-taktig, diagonal rörelse) och galopp (3-taktig, oliksidig rörelse).

En taktmässig häst rör sig rent och regelbundet, dvs. har förmågan att bibehålla takten, vilket hänger ihop med balansen och lösgjordheten. Spända hästar kan ha svårt att röra sig taktmässigt innan de blivit tillräckligt lösgjorda. Ridning i fel tempo leder ofta till obalans och att hästen tappar takten. Orenheter kan bero på skador eller på att ryttaren har en direkt störande inverkan genom dålig balans och/eller oförmåga att samordna – koordinera – sina hjälper. När hästen rör sig passartat i skritt (går över i 2-takt, vilket kan hända när hästen spänner sig och inte släpper igenom rörelsen i ryggen) eller galopperar i 4-taktsgalopp (för långsamt tempo utan tillräcklig energi gör att den inte orkar bära sig och blir markbunden) är exempel på orenheter. Vill man tävla i dressyr är en av grundförutsättningarna att hästen har tre rena och taktmässiga gångarter, vilket tyder på naturlig balans. Det är viktigare att hästen har en bra medfödd takt och lite mindre rörelser än tvärtom, finns det balans är det är mycket lättare att utveckla hästens gångarter. "Hästen ska röra sig energiskt och taktmässigt med bibehållen balans och självbärighet i ett tempo som är lämpligt för hästens utbildningsståndpunkt".

2. Lösgjordhet

Losgelassenheit, Suppleness
När hästen rör sig balanserat kan man utveckla påskjutskraften, dvs. förmågan att producera kraft med bakbenen. Tempoväxlingar och övergångar — då hästen blir tvungen att aktivera* sina bakben — gymnasticerar och stärker muskulaturen. En förutsättning för att utveckla schwung är att hästen arbetar i en ändamålsenlig form "genom ryggen" som då fungerar som en "brygga" mellan fram- och bakdel.

3. Kontakt

Anlehnung, Contact
När hästen arbetar mer liksidigt och kan utveckla schwung — skjuter på med bakbenen och energin obehindrat går genom ryggen och hela vägen fram till ryttarens uppfångande hand — kan bärkraften utvecklas. Kraven på att hästen ska sänka bakdelen genom att vinkla och sätta under sig bakbenen ökar. Hästen blir starkare och bär mer av vikten med bakdelen och resultatet blir att framdelen avlastas och blir lättare.

4. Schwung

(Schwung/Impulsion)
Den unga hästen måste gradvis vänja sig vid att bära ryttaren med bibehållen takt och balans i alla gångarter och att acceptera ryttarens inverkan utan att bli spänd. För att skapa ett bra utgångsläge fokuserar man därför under det första utbildningsåret på de tre första stegen. Att utveckla en mjuk och stabil kontakt och få hästen att bjuda framåt för de framåtdrivande hjälperna är det huvudsakliga målet.

5. Rakriktning

Geraderichtung/Straightness
När hästen rör sig balanserat kan man utveckla påskjutskraften, dvs. förmågan att producera kraft med bakbenen. Tempoväxlingar och övergångar — då hästen blir tvungen att aktivera* sina bakben — gymnasticerar och stärker muskulaturen. En förutsättning för att utveckla schwung är att hästen arbetar i en ändamålsenlig form "genom ryggen" som då fungerar som en "brygga" mellan fram- och bakdel.

6. Samling

Versamlung/Collection
När hästen arbetar mer liksidigt och kan utveckla schwung — skjuter på med bakbenen och energin obehindrat går genom ryggen och hela vägen fram till ryttarens uppfångande hand — kan bärkraften utvecklas. Kraven på att hästen ska sänka bakdelen genom att vinkla och sätta under sig bakbenen ökar. Hästen blir starkare och bär mer av vikten med bakdelen och resultatet blir att framdelen avlastas och blir lättare.

Vad är Utbildningsskalan och hur används den? Här finns en genomgång med förklaring av alla begrepp. 2001–2002 hade jag den stora förmånen att ha Traudi Björling i både ridlära och dressyr. Hon kunde som ingen annan förklara vad dressyr går ut på! Jag skrev sen min egen sammanfattning av Utbildningsskalan, baserad på mina anteckningar från Traudis lektioner.